tisdag 30 januari 2007

Pangaea

Pangaea är sword & sorcery i människornas allra första gryningsålder, en hård tid där primitiva stammar kämpar mot dinosaurier i ormbunksskogarna vid Panthalassas stränder. Det fiskliknande herrefolk som kom från stjärnorna och gav människorna civilisationen i utbyte mot friheten har dött ut eller kämpats ned, förutom små enklaver i djunglerna där de dyrkas som gudar av degenererade klaner, och de forna slavarna bygger bräckliga riken i ruinerna av forntidens högkulturer. I ett oändligt högt torn vid allhavets strand bor tidsresenärer från en fjärran framtid, som givit sig av från det sista havet under den uppsvällda och döende solen hit till det första, när världen fortfarande är ung och det fortfarande finns tid kvar.

Om man ska beskriva spelet i korthet blir det ungefär »Sword & Sorcery med dinosaurier«. Miljön är mindre ökenbetonad än i flera andra spel i genren (Dark Sun, Dictionary of Mu), fast kontinentens inre delar är en enda väldig ödemark. Det första kapitlet, tolv sidor långt, beskriver genren och världen översiktligt. Det märks att författarna är väl inlästa på Sorcerer & Sword som är något av ett standardverk i genren när det gäller rollspel, och listan på inspirationskällor är den gamla vanliga: Howard, Moorcock, Leiber och så vidare. Världsbeskrivningen här är också föredömligt kortfattad och kan med fördel delas ut till spelarna. (Den finns att ladda ner i pdf-format från företagets hemsida.)

Sedan kommer de intressanta bitarna: reglerna och den resterande världsbeskrivningen. Rollpersonerna har två sorters värden: klass och egenskaper. Klasserna fungerar snarast som färdigheter i andra spel och avgör vad man kan göra mer generellt. De är tio till antalet. Några exempel är Barbarian, Scion, Sorcerer och Swordmaster. En rollperson har ett antal poäng att spendera på klasserna. Egenskaperna representerar specialkunskaper, magi, övernaturliga förmågor och liknande. Grundmekanismen är att man slår en T6 och lyckas om man slår 4, 5 eller 6. För varje poäng man spenderar från en klasspöl får man slå en extra tärning, och man väljer alltid den högsta tärningen. Det rör sig alltså inte riktigt om ett pölsystem, utan om en högst genomskinlig sannolikhetskurva. Klasspölarna återställs efter varje scen (spelet använder en dramatisk tidsskala med runda, scen, akt, berättelse), men i en detaljerad konflikt är det ett strategiskt problem hur man ska hushålla med sina resurser. Klasspoäng används också för att aktivera vissa egenskaper, och många egenskaper har också en viss klassnivå som förkunskapskrav.

Reglerna verkar sympatiska och erbjuder mycket strategiskt klurande, samtidigt som de inte är alltför detaljerade (en rollperson har till exempel väldigt få värden, och klasserna fungerar som mycket breda färdigheter). Det som verkligen är intressant är dock hur Pangaea beskriver världen förutom den korta inledningen. Resten av boken (150 av bokens 210 sidor) består nämligen av fem äventyr, inklusive färdiga rollpersoner och ingående beskrivningar av relevanta företeelser i spelvärlden, som monster, ruinstäder, främmande folkslag och medtävlare. Några av äventyren är löst sammanbundna genom att ett par spelledarpersoner går igen, men i övrigt är de fristående och beskriver helt olika aspekter av världen. Detta gör att spelet är mycket lätt att plocka upp och spela utan några som helst förberedelser, samtidigt som världsbeskrivningen går ut på att skildra det som faktiskt är viktigt för spelet i stället för till exempel befolkningssiffror eller naturtillgångar. Och den stora mängden exempelrollpersoner, väl integrerade i handlingen och världen, ger fullt av idéer på vilken typ av personer man kan tänka sig att spela även om man vill spela helt andra äventyr.

Utseendemässigt är boken inte så speciell: typografin är välgjord men något intetsägande, bilderna är bra men inte lika bra som i ett annat dinosauriespel, Hollow Earth Expedition (vilket i och för sig är en något orättvis jämförelse, eftersom det är ett av de snyggare spelen på mycket längre), och framsidan är nog aningen för avskalad för att kunna sälja ordentligt. Det märks att det inte är en av de stora bolagens produktioner, om man säger så. Å andra sidan slipper man då det blanka papper som folk tycks vara alldeles för förtjusta i men som jag tycker är ett otyg, åtminstone så länge man inte har att göra med färgillustrationer. Formatet är också trevligt, lite smalare än vanligt US Letter så att det fungerar med en spalt utan att satsvidden blir alltför stor.

Pangaea är ett spel som jag är mycket sugen på att testa, speciellt eftersom det inte kräver någon direkt möda, varken när det gäller att läsa igenom en tjock bok, skapa rollpersoner eller hitta på äventyr. Jag kan verkligen rekommendera det.

3 kommentarer:

Kalle Bergman sa...

Fiskmän? Som dyrkas som gudar? Hail Shom-Nahak!

Dimfrost sa...

Man kan aldrig få för många fiskgudar.

Peter sa...

Låter mycket intressant. Man kan inte få nog av antedulvianska civilisationer och fisk. Finns det kanske än liten länk eller hemsida?