Singing Steel

Ibland brukar det hävdas att strid har en oförtjänt stor roll i många rollspel. Detta leder ofta till debatter där de som förespråkar moderna och fokuserade spel (Forgefolket, mer eller mindre) ställs mot traditionalisterna som inte ser något fel i att särbehandla just strid och inte ha några mer detaljerade regler för andra sorters konflikter, till exempel sociala eller intellektuella sådana. Singing Steel är ett spel som visar att det inte är så enkelt att göra den uppdelningen. Det är ett hårt fokuserat spel som måste sägas tillhöra Forgeskolan även om författaren (Lucas A. Turian) inte har några kopplingar just till den webplatsen: man förväntas spela rollpersoner som alla sysslar främst med endast en sak.

Och denna sak är att slåss. Singing Steel handlar om en form av gladiatorspel eller dueller och det finns inte möjlighet att spela något annat än en kämpe. Världsbeskrivningen är ganska kortfattad och koncentreras på de bitar som är nödvändiga. Skådeplatsen är en stad utan fönster, byggd på höjden; det är antagligen en underjordisk enklav, men det skulle också kunna vara en rymdstation. De mänskliga invånarna är ockuperade av ett främmande, insektsliknande folkslag. Det är omöjligt att fastslå om det utspelar sig på Jorden eller inte, för det är helt enkelt inte relevant för spelet. Här ser man ett tema som går igen från Turians tidigare spel: han tycks vara svag för onda insektoider, vilket jag definitivt kan sympatisera med. I hans The Darkest Age går der tredje korståget inte mot det heliga landet utan är en desperat kamp mot invaderande sagovarelser med tydligt insektoida drag, och hans debutspel 1645 handlar om barockpunk och ockulta konspirationer med insektoida bortomvärldslingar som döljer sig i skuggorna.

Reglerna fokuserar helt på duellerna och det sociala spelet däromkring. Det som sker mellan duellerna kan ge bonusar i strid, vare sig det handlar om att man knyter nya kontakter eller uppfyller känslomässiga mål. Rykte och status som duellant är viktiga saker. Stridsreglerna är väldigt speliga och intressanta i sig själva, nästan som ett brädspel eller som ett dataspel i pappersform. Det är ju också nödvändigt i ett spel där strid tar upp så stor del som det här. Möjligheterna att utveckla rollpersonens kampstil är stora. Det finns inga färdiga stilar eller skolor, bara förslag på tekniker som passar bra ihop. Kombinationsmöjligheterna är stora och det är inte alls uppenbart hur man skapar en så bra kämpe som möjligt. Valet av stil påverkar också vilken status man kan uppnå, eftersom publiken tilltalas mer av flashigare manövrer.

Spelledaren kan också spela mot spelarna mer än vad som är brukligt i de flesta andra rollspel. Förklaringen är att det ingår objektiva regler för att skapa motståndare till rollpersonerna, så att spelledaren kan försöka spela så bra som möjligt när det väl kommer till kamp. Det hela fungerar ungefär som systemet med Challenge Rating i D&D fast mer utvecklat. Det här är mycket intressant och leder till att även spelledaren för njuta av stridssystemets spelighet, för det är verkligen kul att slåss i Singing Steel.

Upplägget av ett speltillfälle är ganska formaliserat till skillnad från vad man kanske är van vid. Till att börja med kommer förberedelsefasen, när rollpersonerna tränar, finslipar stilen och försöker ta reda på så mycket som möjligt om motståndaren. Sedan kommer själva striden, som kan ta ganska lång tid, säkert en halvtimme eller så för en enskild spelare. Avslutningsvis kommer en avtrappningsfas, där striden följs upp i och med det sociala spelet utanför arenorna. Rollpersonerna samarbetar sällan (bara i vissa fall förekommer det flera personer som slåss samtidigt) och deras olika historier strålar ofta bara samman i avslutningsfasen, när de träffas på någon bar eller sparrar lite för att dela med sig av nya tekniker. Det här är en av få nackdelar med spelet: det kan helt enkelt bli rätt tråkigt för de spelare som inte är aktiva hela tiden.

Utseendemässigt är Singing Steel inget iögonenfallande. Formatet är 160 sidor »mjukpärm« i svartvitt, typografin har sina brister men inget som lär märkas för läsaren utan specialkunskaper (men det är fula saker, som till exempel avsaknaden av linjering på sina ställen), och bilderna är inte särskilt påkostade. Däremot tycker jag att de är väldigt charmiga; de är tecknade med tydlig inspiration av fransk-belgiska serier typ Moebius vilket jag personligen är väldigt svag för (vilket kommer att synas i Terone).

Avslutningsvis måste jag säga att jag rekommenderar Singing Steel, om inte annat för dess originella upplägg och väl genomförda speliga stridssystem (för sådana är ju inte direkt särskilt vanligt förekommande). Hur spelbart det sedan egentligen är är en annan sak.