onsdag 11 mars 2009

Mutant Chronicles

Filmen gick mer eller mindre spårlöst förbi, och den hade ytterst lite med rollspelet att göra. Samlarfigurspelet tycks föra en tynande tillvaro och var baserat på en egen tolkning av rollspelets klassiska värld. Då är det inte så märkligt att det nya Mutant Chronicles-rollspelet dog innan det ens hann komma ut. Planen var naturligtvis att det skulle släppas samtidigt som filmen, men dels skulle dess uppdaterade värld inte ha mycket gemensamt med filmens (tanken var att hålla sig rätt likt det gamla, fast med mindre axelskydd, ungefär), dels kändes det helt enkelt inte särskilt intressant: spelmakarna verkade vagt inkompetenta, hemsidan var ful och svårnavigerad, och spelet kändes mer och mer irrelevant även för oss gamla nostalgirävar.

Därför är jag så nöjd med att det spelet lades ned och licensen övergick till Cybertronic (ja, företaget heter faktiskt så!) som nu släppt sin version. För det här är Mutant Chronicles som det alltid borde ha varit, som många av oss redan har spelat det. Skådeplatsen är Luna City, en väldig metropol som sträcker sig från horisont till horisont. Dess arkitektur är den vackrast tänkbara: gotik och klassicism blandad med moderna höghus, som får mig att associera till New York på 1920- eller 30-talen. Det är den perfekta opersonliga staden, en bländande nattsvart kuliss som tonar bort i regnet. För regnar gör det nästan alltid. Det är väldigt mycket noir, och något i mig säger att det nästan även är Noir så som det borde ha varit. Kriget är långt borta men ändå ständigt närvarande i tidningar och radioutsändningar; skyttegravarna finns på Luna. Men bulkiga stridsrustningar syns bara i statyerna av krigshjältar som pryder de små torgen, och machostinn krigsromantik ryms över huvud taget inte i spelet.

Storföretagen är opersonliga kolosser och påverkar inte de små människornas liv direkt. Deras uttryckslösa fasader kontrasterar mot individens frihetslängtan. Brödraskapet har aldrig varit så fascistiskt; det är de som samlar företagens soldater och kämpar mot en namnlös fiende långt ute i avlägsna krigszoner, det är de som står för propaganda, för moral och andra värden än blind och slö konsumism. Religionen verkar dock vara rejält nedtonat. Det egentligen religiösa tycks vara Ondskan, som är påtaglig bara i form av muterade uteliggare och onämnbara bestar i kloakerna, även om det ryktas om oheliga kulter i samhällets (företagens) översta skikt. Om något har influenserna från Kult blivit ännu tydligare.

Tekniken har retarderats ytterligare. Här finns inga terraformerade gasjättar, inga rymdfärder över huvud taget; de är en myt, i alla fall för mannen på gatan, precis som den fjärran Jorden som människorna övergav för så länge sedan. Vi slipper vapenbildsporren från tidigare utgåvor, men det är fullt av den underbaraste retroteknologi: stora tungstyrda bulliga bilar, monorailtåg, slöa zeppelinare, revolvrar och otympliga kulsprutor och pumphagelgevär, enorma halvt analoga datorer och extremt obehagliga Cybertronicrobotar. Stämningen fångas fullständigt av två bilder: den ena visar staden genom ett panoramafönster högt uppe i någon företagsskyskrapa, med belysta zeppelinare och monorailtåg på rangliga banor, den andra en man som skyndar mot tunnelbanan i hatt och rock med kragen uppfälld mot regnet, och med en enorm staty av en skyttegravssoldat i gasmask i bakgrunden.

Rollpersonerna är vanliga människor som trampar in i ovanliga sammanhang: privatdetektiver (så klart), småbrottslingar, traumatiserade krigsveteraner, undersökande reportrar och forskare som vet för mycket. Reglerna är vagt BRP-baserade, fast grundegenskaperna fyller funktionen av breda färdigheter som man slår för, med färdigheter ungefär som mer eller mindre binära specialiseringar. Det viktigaste värdet är Stability, ungefär som klassisk SAN: det mäter både rent mental hälsa och rollpersonens förmåga att fungera i samhället. Stability minskar när man får reda på hemligheter om företagen eller Brödraskapet, när man utför våldshandlingar och när man stöter på Ondskan. Cybertronic har lånat en hel del från både Unknown Armies och Don’t Rest Your Head här. Det går att återfå förlorad Stability, men det är inte lätt, och lär inte förekomma särskilt ofta. Därför är det upplagt för kortare, CoC-aktiga kampanjer, där rollpersonerna är förutbestämda att gå under på ett eller annat sätt. Det är en mörk värld; det mänskliga mörkret är närvarande på ett helt annat sätt när Ondskan är mer nedtonad, och den är så mycket mer otäck. Systemet är snabbt (man kan välja att spela det med en sorts konfliktresolution, vilket fungerar ypperligt) och passar världen utmärkt.

Sammanfattningsvis: Mutant Chronicles har hittat hem.

10 kommentarer:

Anders sa...

Jag är ju inte den som skulle ha nåt emot en d20-version med axelklaffar och snabbspelade regler där man köttar sig fram med automateld och granater men... jag gillar verkligen den nya versionen. Reglerna påminner mig en del om hur saker ser ut i WFRP2 fast ännu mer slimmade, åt Unknown Armies-hållet som du säger. Jag tycker alltid sånahär system känns väldigt pålitliga och stabila på papper men när jag väl spelar riskerar det alltid att bli att "de funkar" men inte tillför nåt. Kul med valet om konfliktresolution dock - min spelgrupp har inte velat testa den än men jag tror mer på den personligen.

F.ö. är det ruggigt skönt att få se ett spel med en sån genomarbetad estetisk känsla. Det känns verkligen som att teamet var helt på det klara sinsemellan om hur saker ser ut och funkar i spelvärlden.

Svante Landgraf sa...

Nja, jag vet inte riktigt med d20, det har aldrig varit min grej. D&D 4e däremot. Där skulle vi kunna få ett riktigt bra taktiskt rymdspel. Samt användning för alla gamla Kampet om Citadellet-figurer. :D Det skulle ha varit ett helt annat spel, dock, och om jag måste välja föredrar jag definitivt noirspelet.

Kosta sa...

Måste säga att jag saknar rymden. Den stora förlusten var att de inte lät Mutant R.y.m.d bli Mutant 2091 i rymden.

De dark-heresy:ade hela grejen och se vart det lett oss, till en blandning av Noir och Brazil. Nej tack, säger jag (som även är ett fan av Kampen om Citadellet).

Men det var en bra recension, ni fångar verkligen stämningen ur Luna City (som så mycket trevligare hette Gagarin i Mutant R.y.m.d).

Ser fram mot när ni tar upp N3-Space, blir det snart måntro?

Svante Landgraf sa...

Ah, Gagarin. Det hade jag helt glömt. Luna City är inget bra namn, men om man inte vill åt tunga ryska vibbar (men det kanske man vill? Noir-storstäder tänker jag mig i alla fall mer som New York, med zeppelinare som lägger till vid masten i Empire State Building eller Chrysler Building) bör man nog skippa Gagarin också. Som namn på sovjetisk ukronisk 1960-tals-SF, däremot... Hmm...

Jag är själv för dåligt insatt i Neogames produkter för att kunna ta tag i N3 Space, tror jag. Men vi får se vad som händer. Jag har inte fått något recensionsex än heller.

Kosta sa...

Vi får se helt enkelt angånde N3-Space.

Sovjetisk 60-tals SF, låter intressant, finns det något sånt spel på markanden mån tro?

Hur som helst. Uppskattar era recensioner, som jag upptäckt på senare tid.

Mitch Hunter sa...

Var hittar man nya MC?

xenophon sa...

Jag undrar också var man kan hitta mer info om det nya MC. Lite klantigt att ta namnet Cybertronic iom att om man söker på det + mutant chronicles så får man upp alla warzone/fan-sites istället för spelutgivaren... www.cybertronic.com har "ACCESS DENIED" (om nu det är rätt adress)

Kosta sa...

Well, nya MC finns här:

http://www.coggames.com/projects.html

Men sidan har minskat mot hur mkt som tidigare fanna där. Enligt en polare till mig är det suspekt vaporware på MC...

Mitch Hunter sa...

COG Games har väl hållit på och jobbat på nya MC i typ 4-5 år nu?

Av bloggen fick jag intrycket att det fanns en färdig produkt?

Kosta sa...

Det här är en blogg om spel som kunde ha blivit, inte som finns -den speglar bara rescensentens önsakn och drömmar -inget finns.

Det "riktiga" MC är snarast vaporware (so far)...